Tufft år bakom

Lärorik process. Trots att det varit tufft, har Ulf Heimberg lärt sig nya saker om processen kring att lägga ner en fabrik. Bild: Johanna Lindholm

Det har varit tunga tider på SSAB:s rörfabrik i Lappvik. I juni 2018 kom hotet om nedläggning som en blixt från klar himmel och i oktober samma år följde beslutet om att fabriken stängs och verksamheten flyttar till Tavastehus. Snart körs produktionen ner.

Till det yttre finns det inget som tyder på att Lappvikfabrikens saga är all.

På planen utanför de blå hallarna står rör staplade på hög. Transporter kommer och går och parkeringen är full av bilar. Precis som tidigare, möter mig arbetskyddsfullmäktige Ulf Heimberg och huvudförtroendeman Timo Jansson utanför vaktkuren, iklädda sina skyddshjälmar och gula västar. De är lika tillmötesgående som vanligt. Trots att Lappvikfabriken ingår i en stor koncern, har det alltid varit lätt att samarbeta med dem och få intervjuer. Inte ens då hotet om förestående stängning och påföljande samarbetsförhandlingar tornade upp som mörka moln i horisonten i juni 2018, miste de humöret eller gömde sig bakom allmänna floskler.

Tunga tider

Men, visst har det varit tungt sedan beskedet om nedläggning kom, de sticker de inte under stol med.

– Det har varit turbulent. Sedan beskedet om nedläggning togs, har över 30 personer på verkstadsgolvet slutat och alla utom fabrikschefen bytts ut i den högsta ledningen, sammanfattar Ulf Heimberg.

– De som har slutat har i stället ersatts med folk från bemanningsföretag, med olika tidsbundna kontrakt. Så det har nog varit en utmaning att få allt att rulla, inflikar Timo Jansson.

I början mådde folk dåligt och sjukfrånvaron sköt i höjden, även om den nu normaliserats.

Allt detta oavsett, är båda förvånade över hur väl arbetet löpt. Leveranserna har skötts mer eller mindre prickfritt.

Besvikelsen fortfarande stor

In i det sista fanns en tro inom arbetsgemenskapen att fabriken kunde gå att rädda. Lappvikenheten har tillhört de mest effektiva i alla mätningar som gjorts på koncernnivå. Folk har gjort långa karriärer vilket betyder att det funnits en stor tyst kunskap samlad internt. Under turbulenta tider har man kavlat upp ärmarna och jobbat för en sak: att trygga arbetstillfällen och fabrikens existens.

Så visst finns det finns det ännu en besvikelse över att det gick som det gick.

Men:

– Det kan gå dagar då man inte tänker på situationen. Andra dagar frågar man sig hur det kunde gå så här, så plötsligt, säger Heimberg.

Enligt dem fanns det inga tecken på vad som komma skulle. Ledningen investerade i ny teknik och skolning, vilket ju tydde på att det gick bra. Inte heller beträffande lönsamheten fanns det något att klaga på.

– Det här var ju ett strategiskt val, det hade inget med verkligheten på fabriken att göra, säger Jansson.

– Det var förutbestämt.

Distans och kämpaglöd hjälper

I egenskap av personalrepresentanter har Heimbergs och Janssons uppgift varit att uppmärksamma ledningen på de anställdas situation: medla, diskutera och försvara.

I början slukade förtroendeuppdraget massor av tid, men nu har också det stabiliserat sig.

Hur klarar man av en dylik omvälvning utan att själv bli sjuk eller utbränd?

– För mig personligen har det hjälpt att ta lite distans till saker, sova över dem och överväga olika alternativ, säger Jansson, men medger att det nog blivit en del sömnlösa nätter.

– Det hjälper att tänka att man hjälper folk, att vår uppgift är att stå upp för våra kamrater och se till att de får det så bra som bara möjligt, säger Heimberg.

Bland annat har man varit noga med att alla som har ett kort av något slag: arbetsskyddskort etcetera, skall lämna huset med uppdaterade kort.

– Det är en merit.

Heimberg tillägger också att processen inte liknar något han tidigare upplevt, och att han lärt sig massor om att hantera problem, skeenden, känslor och människor. Så bra, att han till och med kan utnyttja kunskapen som utomstående föreläsare.

Vad händer sedan?

Just nu kan ingen säga vad som hända när fabriken stänger. Enligt rådande plan flyttar produktionen slutgiltigt till Tavastehus under nästa år.

Men det kan gå snabbare, eller ta längre tid.

– Vi kan bara gissa, säger Jansson.

De anställda har fått hjälp av olika utbildningsinstanser och myndigheter, och till dags dato har de som slutat sysselsatts på annat håll.

Ledningen har också lovat ersättande jobb inom SSAB. Heimberg kan tänka sig att jobba ännu några år med annat, kanske som konsult, medan Jansson säger sig vara nöjd med att gå i pension.

Men en sak är båda ense om:

– Vi kör den här processen till slut så länge vi har våra förtroendeposter.

Uppsägningar väntar

Vid årsskiftet inleds uppsägningar inför nedläggningen.

Heimberg och Jansson hoppas processen skall gå så smärtfritt som möjligt för de anställda. De anställda får lägga en viss tid till att söka nya jobb, och ändå skall arbetet rulla på. Arbetsavtalen varierar i längd och har sålunda olika uppsägningstider, också det pusslet skall läggas. De hoppas att ingen skall behöva frågas tillbaka på jobb efter att ha blivit uppsagd.

– Sen när det är slut så är det slut, säger de.

Detta har hänt:

- I juni 2018 meddelade högsta ledningen för SSAB att man ser över de olika enheterna för att effektivera produktionen. Lappvik var en av de nedläggningshotade enheterna.

- Personalen kom genast med egna motförslag och siffror för att bevisa att fabriken försvarade sin plats.

– Länge svävade personalen i ovisshet om framtiden, då samarbetsförhandlingarna, som berörde 115 personer, inleddes över semestrarna.

- I oktober 2018 kom beskedet att SSAB satsar 29 miljoner på att förnya rörfabriken i Tavastehus och att produktionen från Lappvik flyttar

dit.

– Genast följde en våg av uppsägningar och sjukskrivningar.

– Idag har läget lugnat sig och planen är att stänga fabriken nästa år.

Mer läsning