Täkters president imponerar

Å eller dike? Scenen om Ingarskila lockar till skratt. Bild: Johanna Lindholm

Det är ett ambitiöst projekt som teamet bakom teaterföreställningen ”Mauno Koivisto – Täkters president” har tagit sig an. Det skulle inte förvåna om pjäsen når större scener.

Att sätta upp en pjäs om en person, vars politiska avtryck är relativt färskt och vars familj ännu lever och vistas i den trakt som handlingen är förankrad, kräver mod och passion. Att dessutom med visuellt kreativt skärpa gestalta tunga politiska och historiska skeenden i vårt lands historia som andra världskriget, Sovjetimperiets fall och hemliga kassaskåpsavtal, tarvar dessutom is i magen.

Därför kan man inte annat än beundra hur både produktionsteamets och ensemblens ambitioner smälter samman till en njutbar upplevelse att minnas länge, länge.

Tar fart

Presidenten presenteras i början genom bybornas hågkomster, i form av en slags ramberättelse. Här kunde det lätt ha tagit sig formen av lite vimsig revy. Men redan i scenen där den unga Mauno agerar agiterande strejkbrytare i Åbo hamn, lyfter handlingen. Publiken slungas rätt på en världspolitiskt orolig karta och ljudet av fallande bomber som efterföljer skanderandet "Åbo, Berlin 1936".

Dubbla roller

Tematiskt balanserar handlingen mellan statsmannen Koivisto och Täkterbon "Manu", en av oss. Bybornas minnen och anekdoter av sin president är lika viktiga som de historiska och politiska tillbakablickarna, och förstås det som gör stycket unikt. Värmen och stoltheten går inte att ta miste på.

Huvudrollsinnehavarna Matti Raita och Sanna Hietala spelar dubbla roller. Främst ser vi dem som Mauno och Tellervo Koivisto, men också som Magnus från Vassböle som förälskar sig i den till täkter inflyttade finskspråkiga forskaren Taina Kuusisto.

Kanske en tankelek med hur det kunde ha varit, om inte Mauno och Tellervo blivit rikets första par?

Omvälvande händelser

Åren 1982-1994, under vilka Koivisto var president var omvälvande, både i världen och i Finland. Mitt i denna turbulens kom gården Hemmings i Täkter att bli den plats för eftertanke och kontemplation som han såväl behövde såväl i sitt ämbete, som på det mänskliga planet. Här fanns åkrarna, tystnaden, lugnet, de jordnära finländarna. Det sägs att både Mauno och Tellervo tilltalades av landskapet som de ansåg minna om Insjöfinlands. Här cyklade och skidade de långa turer, skötte skog och gård och umgicks med lokalbefolkningen.

Täkter och världen

Än i dagsdato vet man inte om det var Koivistos förtjänst att Täktervägen asfalterades, men det finns en stark aning att så är fallet. Själv lär Koivisto ha sagt att "De små besluten om Täkter fattar jag i Helsingfors, men de nationella besluten fattas här." Koivisto var ju känd för sin analytiska stil, sina självständiga beslut och upphovsman till många kända uttryck som "Funderataan, Kyllä se siitä." Kanske inte alltid en vän av medierna – "lämlarna" – men en stor humanist och en man ur de djupa folkleden.

Fina rollprestationer

Till pjäsens förtjänster hör att regissören Ville Sandqvist lyckats utnyttja hela ensemblen till dess fulla potential. Att ha så många personer på scen och lyckas ge dem alla betydande roller som dessutom lyfter fram det bästa i var och en, är en bedrift. Här finns många pärlor: Göran Backman som bybon och samtalsparten Gunnar och SFP ministern Christoffer Taxell, Ingrid Lindeberg som den unga Assi. Robert Kock gör en klockren gestaltning som den något tvära men hängivna kanslichefen Juhani Perttunen (senare granne i Täkter). Att det är just Tanja Ljungvist med sina ryska rötter som skall gestalta både Brezjnev och Gorbatjov är självklart.

En alldeles oförglömlig scen är när två Täkterbönder, spelade av Magnus Ljungqvist och Jan Karell, uppvaktar presidenten om den översvämmande Ingarskila å. Den scenen har hög igenkänningsfaktor i hela Västnyland, ja varför inte i hela Finland. När det är bal på presidentens slott får alla lysa – och publikens skrattmuskler jobba.

Den stora världen i den lilla, och tvärtom. Även om den här pjäsen sätts upp på andra scener blir den inte bättre än här och nu, med rötterna i Täkters jordmån.

Mer läsning