Ridning är för alla

Styr rakt. Mia Maukonen assisterar Kiara Juntunen på Turo över serien med bommar. Bild: Johanna Lindholm

Ofta faller flickor för ridsporten i unga år, men i dag är också många av Hangö Udds Ryttare vuxna. Att vara i stallet är för många en livsstil.

Det är en grådaskig, regnsjuk onsdagseftermiddag, och ännu syns det inte många själar på stallbacken.

I sadelkammaren gosar stallkatterna Lyyli, Tyyne och Mosse i varsin bädd, och i boxarna står lektionshästarna och väntar på att dagens skift skall börja.

Stallkatter. Alla stall med heder skall ha sina egna råttfångare. Här vilar Lyyli på sin mjuka bädd. Bild: Johanna Lindholm

Klockan fyra håller ridlärare Mia Maukonen dagens första lektion, och cirka en halv timme innan, dyker ryttarna upp för att göra i ordning hästarna de tilldelats.

Annukka Palomäki skall rida finnhästen Riku, Kiara Juntunen har fått russet Turo, Roosa Piiri har den estniska hästen Veeti och Mette Ahlkvist skall rida New Forest ponnyn Late. Flickorna är i full gång med att rykta hästarna innan de sadlar och tränsar dem. Roosa Hellman skall inte rida, men hon putsar ett träns i stallgången.

Frågar man flickorna vad som är bäst med hästar, svarar de:

– Allt.

Dagens ryttare mer försiktiga

Roosas mamma Mervi Tolvanen, som till skillnad från många såkallade "ponnymammor" inte själv ridit som ung, säger att ridning är en bra hobby:

– Här i stallet får barnen delta i skötseln i hästarna och de är ute och rör på sig.

Hon säger att hon aldrig varit rädd för Roosas del, och trots att det finns de som betraktar ridning som en farlig sport.

Tungan rätt i mun. Roosa Piiri tränsar Veeti i sällskap av mamma Mervi Tolvanen. Bild: Johanna Lindholm

Maukonen säger också att en trend under hennes 31 år som ridlärare är att barnen blivit både försiktigare och räddare att trilla av än förr. Det ställer krav på lektionshästarna som måste vara lugna, inte skrämmas av yttre faktorer och snälla att sköta.

Dagens unga är inte heller lika "hästbitna" som i Maukonens ungdom, då det fanns stallflickor som nästan bodde i stallet.

– Det goda är väl att den där inbördes hierarkin i stallgängen försvunnit. Det som är mindre bra är att hästmannaskapet, kunskapen om hästar som levande varelser går förlorad. För att bli en riktigt bra ryttare måste du spendera mycket tid med hästar, så att du lärt känna dem och kan läsa dem.

Klara. Mamma Niina Ahlkvist och dottern Mette med Late. Bild: Johanna Lindholm

Cavaletti på programmet

I dag får ekipagen träna att rida över bommar, eller cavaletti som det heter på hästspråk.

Övningen kräver god balans av både ryttare och häst.

Ryttaren skall styra rakt mot bommarna och hästarna får vara noga med stegen och lyfta på hovarna.

Cavaletti är ett första steg till att hoppa hinder, och ryttarna rider i fältsits vilket betyder att de står lutade framåt i stigbyglarna.

Här krävs både styrka, balans och koncentration. Det gäller att hålla kolla på var på banan de andra ekipagen finns, så att man inte krockar med dem.

Den som tror att ridning bara är åka med kan brukar efter sin första gång i sadeln upptäcka muskler man inte visste att man hade.

För ridläraren krävs det att ha ögon både fram och bak.

– Mycket av min tid går åt att förutse situationer så att det inte händer något, konstaterar Maukonen.

Nya generationer av ryttare

Glädjande nog ser det ut som om barnen igen hittar tillbaka till stallet efter en tids nedgång.

I dagens läge finns det många hobbyer som konkurrerar om de ungas fritid och tyvärr har också stallet fått känna på att staden är en utflyttningskommun.

– Minskar det med elever i skolorna minskar det med ryttare hos oss, konstaterar Maukonen och tillägger:

– I dagens läge får vi jobba betydligt hårdare för att locka folk att rida än till exempel på 1990-talet som var en ridningens guldålder i Hangö.

Då fanns det mycket barn i staden och ridskolan utvecklade både undervisningen som faciliteterna.

År 1997 byggdes manegen och sedan 2010 har man byggt ett nytt stall och renoverat det gamla.

Men som sagt, det finns hopp.

En av dem som cyklar till stallet i ur och skur är Eerika Veikkolainen.

– Jag dansar också fem dagar i veckan. Först kommer jag hit efter skolan och sedan far jag på danslektion, berättar hon.

– Eerika är min högra hand, säger Maukonen.

Hästflicka från start

Maukonen började själv rida som barn.

– Jag har alltid vetat att jag skall jobba med hästar. På området där jag växte upp lekte vi ofta häst, det var många av mina skolkompisar som red, och jag var alltid den som stod i mitten och höll lektion. När jag fyllde fyrtio gav min vän Tina mig en kopia från en Mina vänner bok där jag skrivit att jag ska bli ridlärare när jag blir stor.

Maukonens båda vuxna döttrar rider också. För tillfället jobbar de i Belgien i tävlingsstall, och Maukonen konstaterar för egen del av tävlandet är något som alltid sporrat henne, både som ryttare och lärare.

– Det bästa med ridningen är när kommunikationen mellan häst och ryttare fungerar, säger hon.

Hästar kostar

Föreningen har två heltidsanställda, den ena är ridläraren och den andra är hästskötaren Johanna Kemppainen. Hon har just nu ingen egen häst, men rider ändå varje dag.

– På ett sätt är det skönt, man slipper ansvaret men får ändå göra allt det som är roligt.

Inte heller hon kan egentligen tänka sig något annat yrke, än något som har med hästar att göra.

Och att driva en ridskola innebär jobb morgon middag kväll för personalen.

Hästarna skall matas, vara ute i hagen, borstas och motioneras. Man måste både byggnader, marker och utrustning i skick.

Hästarna är inte heller helt billiga i drift, så en utmaning för ridskolan är att kunna hålla priset på lektioner på en rimlig nivå.

Som gren är den dock mångsidig: man kan rida i terrängen, öva dressyr, hoppa eller träna voltige. Om hästen är inkörd kan man spänna den framför en vagn eller så kan man bara hänga i stallet och sköta djuren.

Kolonn. Ekipagen i en prydlig rad på väg till ridhuset. Bild: Joahanna Lindholm

Eller som Mettes mamma Niina Ahlkvist, vars pappa Pentti Nevalainen också rider, uttrycker det:

– I stallet kan hela familjen vara, det finns något för alla och hästar ser inte till åldern.

Grundades år 1973.

Första stallet fanns i Täktom, men det flyttade efter några år till sin nuvarande plats Stormossen.

Ridskolan är en av de få i Finland som fortfarande drivs av en föreningen.

Medlem i Finlands ryttarförbund.

Arbetar tillsammans med föreningen Sea Horse Week som ordnar det årliga banhoppsevenemanget i juli, som lockar Finlands ryttarelit till Hangö.

Föreningen är känd för sin talkoanda och ridskolan har haft många lektionshästar som bott länge i stallet, bland andra Anton, Pimu och Lion.

Mer läsning