På jakt efter Hangö-andan

Jag tar inte ställning till om Strandell har rätt eller fel. Undrar bara om dylika uttalanden är uppbyggliga för att skapa en ”Hangö-anda”.

I en intervju för Etelä-Uusimaa (6.1) efterlyser stadsdirektör Denis Strandell en Hangö-anda. Han låter förstå att det finns "besvärliga" människor, som bara vill sätta käppar i hjulen för allt.

Jag tar inte ställning till om Strandell har rätt eller fel. Undrar bara om dylika uttalanden är uppbyggliga för att skapa en "Hangö-anda".

Så var är det skon klämmer?

För ett uttömmande svar baserat på sak borde jag naturligtvis läsa offentliga handlingar. Det har jag inte gjort. Mina iakttagelser baserar sig nu på vad jag som husägare i Hangö i snart nio år och som stadigvarande bosatt här sedan ett knappt år tillbaka har läst, hört och de slutsatser jag har dragit härav.

En haltande analys, medges. Jag kan slå mig i backen på att någon ändå kommer att tycka att jag är partisk, oinsatt i fakta och besvärlig i största allmänhet. Så länge det finns missnöjda i alla läger är jag nöjd.

Jag vill upprepa vad jag skrev för flera år sedan när HBL-kollegan Marianne Lydén (som fritidsbodde i Hangö i mer än tio år fram till sin död) och jag turades om som kolumnister i HT (på den tiden Hangötidningen ännu inte ägdes av KSF Media).

Jag har alltid känt mig välkommen i Hangö. Jag hade och har de mest hjälpsamma och trevliga grannar någon kan önska sig. Jag har under åren haft glädjen att bli bekant med Hangöbor i olika åldrar. Och i dag är jag lyckligt gift med en av dem.

Humor, sunt förnuft och ärlighet är egenskaper som jag förknippar med Hangöbor.

Och kanske en viss envishet – om man kan kalla viljan att bevara åtminstone en del av vad Hangöborna själva uppfattar som Hangö-andan: en respekt för det som har funnits och som är värt att bevara.

Det finns exempel på lyckade kombinationer. Ta Mau-Mau-huset, till exempel. I dag är det ett av de finaste exemplen på att man verkligen kan utnyttja gammalt för att göra någonting nytt – utveckling, alltså.

För precis som Strandell påpekar, är det allra viktigaste för Hangö att få nya invånare. Detta för att utveckla basservicen, för att gymnasiet och skolorna ska bestå, och för att kollektivtrafiken – tågförbindelsen till Helsingfors och längs hela kustbanan ska kunna förbättras (viktigt också med tanke på att locka turister).

Men trots att Strandell verkar prioritera att folk skriver sig i Hangö, tar han inte upp hur detta ska ske.

Däremot talar han mycket om hamnen, godstrafiken på räls och turismen som ger klirr i kassan i butiker och inkvarteringsverksamheten. Allt detta är bra för Hangö – ett färskt exempel är Koverhar. Men det kantrar illa. Största delen av detta innebär inte en skattebetalande bofast befolkning – ryggraden i varje samhälle.

Om jag minns rätt var Fabriksudden vikt för ett stort och snofsigt hotell som säkert hade lockat turister inte bara från Tammerfors (Strandells vision), utan också från länder som USA, Tyskland och Kina.

I stället blev det privata lyxbostäder för fritidsbruk. Inte för folk som betalar skatt i Hangö eller vilkas barn går här i skola.

Så varför ondgöra sig över bristande hotellkapacitet när man (stadens fäder? intressegrupper? lobbare?) genom egna beslut lade om planerna? Hur, av vem och vilka kabinett fattas de tunga besluten om Hangö?

Till slut en reflektion om Strandells kritik av att Regatta inte fick bygga en ny byggnad mellan hotellet och spa. Det var ju inte ett kategoriskt nej, utan krav på precisering och viljan att se över helheten som det handlade om. Det sistnämnda handlar ju om ansvar för utvecklingen. Allt annat hade varit en i raden av ad hoc-lösningar utan visioner.

Yrsa Grüne-Luoma