Länge leve Hangötidningen

Avgående redaktör för Hangötidningen

I snart fem år har Boulevarden 20 varit mitt yrkesmässiga hem, Hangötidningen mitt skötebarn.

Men nu är det dags att stänga den tunga ekdörren till trappuppgången; den som alltid sväller till vid regn och gör att våra kunder och besökare får knacka på de karakteristiska valvformade fönstren eller slå en signal för att vi skall komma ut och släppa in dem. Dags att ta sig vidare från det trygga och invanda, mot nya utmaningar, för att nyttja en nött floskel.

Den tvåspråkiga lokaltidningen Hangötidningen-Hangon lehti fyller i år ärevördiga 130 år.

År 1890 grundades "Tidningen Hangö" och sedan dess har det lilla, men ack så naggande goda bladet med en kackerlackas okuvlighet överlevt både krig, reformer och ägarbyten. Ganska länge var den i huvudsak svenskspråkig, men sedan 1980-talet har den varit tvåspråkig, även om koncepten också där växlat.

En sak är säker: Hangötidningen berör och engagerar. Lite tillspetsat kan man säga att Hangöborna älskar att hacka på sin tidning, men det är ändå tack vare er trogna läsare som den blivit så långlivad. Må så vara att man tycker om att ge bladet eller redaktören eller ägaren en känga, men tidningen lusläses och debatteras - och så skall det vara.

Under mina snart fem år här, har det inte funnits en dag då det skulle ha varit brist på uppslag. Utmaningen har snarast varit att få allt som händer att rymmas på sidorna. Varje dag slås jag av hur aktiva Hangöborna är och hur mycket som händer i vår lilla stad, trots olyckliga prognoser om att vi blir bara äldre och färre (inget fel med att bli äldre), avindustrialisering och en allmän nationell decentralisering.

Pedagogiken i både skolor och daghem håller hög nivå, vi har idrottsföreningar som vaskat fram många stora namn, vi har ett brett kulturfält med olika konstformer.

Och så har vi hamnen, industrin, företagarna. Sommarhangöborna och de fritidsboende inte att förglömma.

Vi har en levande tvåspråkighet och trots att det här precis som på andra orter också finns ett motstånd mot det främmande har Hangö lyckats förhållandevis väl med att integrera de flyktingar som kommit hit för att stanna. Överlag är Hangö ganska mångkulturellt: när jag lämnar min dotter på dagis hör jag olika språk pratas mellan barn och föräldrar och den finska lintotten har fått sällskap av andra färger och former.

Och sist men inte minst, vårt dynamiska debatt- och politiska klimat som lätt skulle fylla hela tidningen.

Allt detta är en enorm resurs; att vi sedan av utomstående kan uppfattas som lite omöjliga och oböjliga får vi räkna som ett privilegium.

Mediebranschen med digitaliseringen i spetsen är en av de som ändrar snabbast och hur det påverkar framtiden för små lokaltidningar är något av ett oskrivet blad.

För Hangös och tidningens del hoppas jag berättelse fortsätter länge än.

Tack alla!

Mer läsning