Karin Collins debutroman är en spännande nostalgitripp till ett Hangö som inte längre finns

Hangö i hjärtat. Karin Collins har en stark anknytning till Hangö. Bild: Cata Portin

Ett brutalt mord som splittrar idyllen i ett litet, lugnt samhälle är bland de mest vedertagna uppläggen för nordisk spännings- och kriminallitteratur. Ystad, Fjällbacka och Visby har alla sett sin beskärda del av ond bråd död, och med Karin Collins debutroman Flickan på udden får även Hangö ta plats på den svenskspråkiga nordiska krimkartan.

Titel: Flickan på udden. Författare: Karin Collins. Förlag: Schildts & Söderströms, 2019. Sidor: 250.

Det är dock inte Hangö av idag som blir skådeplats för mord och intrig, utan Collins soliga barndomsstad från slutet av 70-talet. Och det är verkligen Hangönostalgi för hela slanten. Collins beskriver kärleksfullt en gången tid då tanter med duk på huvudet cyklade in till stan två gånger i veckan för att handla i butiken och på torget, sköta bankärenden och kanske köpa sig en glass och diskutera veckans händelser med den lokala fiskhandlaren medan de avmätt skakade på huvudet åt skräniga måsar och ännu mer högljudda sommargäster. Alla kände alla och man tog hand om varandra. Och skvallret gick som en löpeld genom staden.

Året är 1979 och sjuåriga Lo tillbringar sommaren i Hangö tillsammans med tant Märta. Sommaridyllen med lek i trädgården, besök på stranden och inne i staden och tant Märtas goda mat är så gott som perfekt, men några frågor svävar ändå över Lo som mörka regnmoln på en klar sommarhimmel. Vart försvann mamma egentligen? Och hur länge skall Lo stanna hos Märta?

Los och Märtas vardag i slutet av 70-talet varvas med en brevväxling mellan ett par från 1950-talet, och senare också mellan ett annat par i början av 70-talet. Sakta, sakta börjar historierna i de tre tidsperioderna vävas samman och misstag gjorda långt borta och för länge sedan får plötsligt långtgående följder decennier senare.

Genom barnets ögon

Flickan på udden är ingen typisk kriminalroman i och med att romanen helt saknar den för genren typiska polisen, detektiven, juristen eller journalisten som utreder ett brott. Och under största delen av boken saknas egentligen också brottet. Man kan därför snarare kalla det en spänningsroman, och Collins lyckas bygga upp spänningen genom att sakta strö ut små ledtrådar och indikationer om att allt inte står rätt till.

Händelserna berättas helt ur lilla Los synvinkel, och genom sjuåringens ögon blir vuxenvärldens intriger fragmenterade och osammanhängande. Hon hör delar av ett samtal här, och ser en gest hon inte kan tolka där, men någon egentlig bild av händelseförloppen lyckas hon inte skapa. Också läsaren, som endast har tillgång till Los version av berättelsen, förblir därmed ovetande in i det sista. Detta upplägg känns fräscht och fungerar bra ända till slutuppgörelsen, då intrigen helt enkelt blir för komplicerad för Lo, vilket gör att också läsaren får svårt att hänga med.

Lo är en intressant och tilltalande protagonist, vilket är tur eftersom precis alla andra karaktärer i hela boken är totalt avskyvärda. Lo är den enda man önskar någon form av gottgörelse för, men slutuppgörelsen blir såpass förhastad att det förblir något oklart om någon över huvud taget får någon upprättelse, eller någon bestraffning för den delen.

Mycket idéer och lösa trådar

Flickan på udden är full med bra idéer, men Collins har inte tid och utrymme att utnyttja dem alla, utan vissa trådar blir bara löst hängande utan att någonsin riktigt knytas ihop. Världen Collins målar upp är detaljrik och trovärdig, och karaktärsgalleriet så intressant och engagerande, trots deras tidigare nämnda avskyvärdhet, att man som läsare gärna tillbringar mycket tid med att undersöka miljöerna och karaktärerna, men slutklämmen hade gärna fått vara lite slagkraftigare.

Michaela von Hellens