Har upplevt moderskap i olika former

Familjen Heikkinen tillbringar mycket tid utomhus, om än det är ett litet projekt innan alla är påklädda och färdiga att marschera ut genom ytterdörren. Bild: Peter Lundqvist

”Det bästa vi har gjort”, så beskriver Susann Heikkinen beslutet att ta fosterbarn. Moderskapet är sig likt vare sig det är biologiska- eller fosterbarn – barnen är bara till låns.

För snart sju år sedan satt Susann Heikkinen hemma vid köksbordet och funderade över livet. Barnen Emil och Eleonor var nära att lämna boet. Ljudet av små fötter och ståhej hade varit en naturlig del av familjelivet. Utöver de två egna biologiska barnen, hade hon vid den här tidpunkten varit barnvakt till inte mindre än 46 andra barn.

– Jag började passa barn redan om tolvåring, och innan det brukade jag vagga barn som låg i vagnar utanför matbutikerna, vare sig de grät eller inte, säger hon och skrattar gott åt minnet.

Att huset snart skulle bli tomt och tyst kändes inte som ett alternativ. Så en kväll frågade hon sin man Toni hur han kände inför att delta i en Pride-skolning för att bli fosterföräldrar. Så var bollen i rullning. Närmaste utbildningen var i Vanda och fortgick under veckosluten i cirka fyra månaders tid. Mindre än en månad efter avslutad kurs, hade de redan träffat sina två kommande fosterbarn, Christian och Angela som då var fem och tre.

Stort beslut

– Vi visste inget annat än barnens ålder innan vi träffade dem första gången tillsammans med krisfamiljen och socialarbetarna. Men efter varje besök stärktes vårt beslut att det är det här vi vill göra, berättar Susann.

Att ta fosterbarn är inget lättvindigt beslut. Dels handlar det i många fall om långa åtaganden, dels påverkas hela den mottagande familjen. Det kändes därför viktigt att parets biologiska barn skulle stå bakom beslutet, även om de stod med ena foten över tröskeln.

– Vi har haft väldigt stort stöd av både våra biologiska barn och av mina föräldrar. De är mofa-Lasse och mommo-Maje till barnen. Man kan nog säga att alla fått vara med på ett hörn, säger hon.

Kärlek och gränser

Faktum är att Susanne och Toni blev första gången tillfrågade om de ville ta fosterbarn redan då deras egna barn var små. Men då tackade Susann tvärt nej. Hon säger att det berodde på att hon då levde i tron att fosterbarnen kan tas ifrån en genast som de biologiska föräldrarna gör anspråk på barnen.

Men upphävandet är inget som sker i en handvändning. Praxis skiljer sig litet från kommun till kommun, men på Pride-skolningen uppgavs att den genomsnittliga tiden är cirka fem år. I bakgrunden ligger ofta beroenden av olika slag eller mentala problem. De biologiska föräldrarna ska därför genomgå ett rehabiliterande program innan barnen överlåts. Det är sedan förvaltningsdomstolen som formellt upphäver omhändertagandet.

– Tyvärr är det mera sällan som omhändertagna barn får chansen att återgå till sina biologiska föräldrar, säger Susann.

Fyra blir sju

Angela och Christian är nu inne på sitt sjätte år som del av familjen Heikkinen. Det har gått så pass bra att familjen utökades med ytterligare tre barn i början av året; tre töser där den minsta var bara sju veckor då de flyttade in och den äldsta sex år.

– Att hamna att lämna sitt hem är traumatiskt för vilket barn som helst, så man vill absolut inte göra situationen värre med att splittra en syskonskara, säger Susann.

Hon konstaterar att hon kommer att vara 68 år då den sista flyttar ut, ifall de alla stannar tills de uppnår myndig ålder.

– Så jag får arbeta på att bli en pigg pensionär, säger Susann.

Med familjetillskottet behöver det nu tvåhundra kvadratmeter stora huset byggas till. Situationen ställer också sina krav på transportmedlen. De nya bilstolarna för familjens minsta har precis anlänt och är redo att placeras i den sju sätes stora bilen.

Sju bilsäten, sju barn. Betyder det att kvoten nu är fylld eller blir det ännu en ny, större bil?

– Nej, de måste ju förstå att inte fråga oss längre, skrattar hon.

Regler ger trygghet

Tryggheten att få kalla någon mamma och pappa är ett grundbehov hos barn.

Är man mamma och pappa till fosterbarn?

– Vi är mamma och pappa med Toni och så är biologiska mamman "äiti", så alla har fått en roll och en "titel".

Susann säger att det inte finns en stor skillnad mellan biologiskt moderskap och att vara fostermamma, i båda fallen är barnen till låns och man får njuta av den gemensamma tiden så länge den varar.

Men det finns en skillnad, med egna barn får man självständigt fatta beslut i stora, viktiga frågor. Men fosterbarn finns det en överordnad man ska rapportera till, tillägger hon.

Hur är en bra förälder?

– Det vet jag inte (tankepaus). Vi gör alla misstag, men i bästa fall lär vi oss och blir bättre. Jag tror att det är viktigt att sätta gränser, för det ger trygghet, och att vara konsekvent.

Susann säger att man får lösa på tömmarna efter hand som barnen blir större. Men med fosterbarn, som ofta saknar en grundtrygghet, kan den processen gå lite långsammare. Det är något man måste vara lyhörd för. Om man ger för lösa tömmar för snabbt kan allt rämna. Barnet känner sig helt enkelt otryggt.

Ståhej livets krydda

Så blir det dags att avrunda samtalet, för vardagen med fem små barn tillåter inte långa pauser. Dagarna fylls av matningar, läxläsningar, blöjbyten och tvätt- och diskmaskiner som ständiga bakgrundsljud. Kingen, familjens chihuahua, pockar också på uppmärksamhet. Men det är så här Susann och Toni trivs, livet kommer med lite bakgrundsbrus.

Till livets guldstunder hör då hela familjen kan bänka sig vid långbord på terrassen och njuta av god mat och varandras sällskap. Precis så önskar Susann att hon får fira morsdag.

Vem: Susann Heikkinen, sjubarnsmor.

Familj: maken Toni, biologiska barnen Emil och Eleonor, fosterbarnen Christian 11 och Angela 9, plus ytterligare tre fosterbarn på 6 år, 1,8 år och 4 månader.

Mer läsning