Gör som Sodankylä, Hangö!

Tala om visioner. I ett år ska Inari Fernández vlogga om sitt och familjens liv i Sodankylä. Idén är hennes egen. Men utan förmågan att snabbt inse potentialen och utan förmågan att fatta snabba beslut hade det inte blivit mer än en dröm hos en Drumsöfamilj (HBL 6.8).

Nu får Ines Fernández 2 500 euro i månaden och Sodankylä med sina 8 700 invånare får en bredare image än kommunen som ordnar filmfestivaler. Man kan faktiskt bo här, är budskapet.

En som snabbt fattade galoppen var Lovisas stadsdirektör Jan D. Oker-Blom. "En liten kommun kan inte bara stå och ropa, då lyssnar ingen", sade han i HBL. Ett par veckor senare kan vi läsa hur Oker-Blom åt sig själv köpt det hus i Lovisa som länge var i släktens ägo. Enligt honom har han redan satsat lika mycket pengar på huset som han kommer att få i lön under de sju år hans kontrakt gäller.

Det ger trovärdighet, om inte annat. Visserligen har Oker-Blom hela sitt liv tillbringat somrarna i Abborrfors men i övrigt har han vuxit upp och gått i skola – och länge varit verksam – i Helsingfors.

Den gemensamma nämnaren för Sodankylä och Lovisa i det här fallet är insikten om att det bara är skattebetalande invånare som kan säkra servicen på sikt. Ingen kommun överlever i längden på filmfestivaler, havsdagar, regattor etc. Visst blir det klirr i kassan under några futtiga månader. Men under två tredjedelar av året verkar det mest som om tiden skulle gå åt till att planera nästa sommarsäsong.

Jag erkänner utan omsvep att jag hör till dem som ropar och som antagligen ingen lyssnar på. Men ibland blir jag riktigt glad när jag ser en ljusning för min halva hemstad sedan tio år tillbaka och min hemstad på heltid sedan ett drygt år. Glädjen gäller det som sker norr om järnvägen (och till vissa delar på områden lite söder om den). Som bäst pågår nybyggen vid ändan av Lotsgatan där det dyker upp så många hus att skylten "Heikius-Hus" vid ett av dem fick mig att undra om det österbottniska företaget sätter upp en utställning. En koll visade att så inte är fallet. De fem-sex tomter det handlar om är bofasta hangöbors egna projekt.

Jag förstår fullständigt S-kedjans/Varubodens argumentation – att vara närmare de bofasta hangöborna – när det gäller den planerade flytten till andra sidan järnvägen. Samtidigt förstår jag alldeles väl om många bofasta på centrumsidan upplever sig orättvist behandlade.

Men det är inte där skon klämmer. Lösningen är väl att det görs en satsning för att öka den bofasta befolkningen över lag. På centrumsidan av järnvägen finns säkert folk som kunde lockas hit med ett ordentligt sänkt skattöre. Vad man också kunde göra är att samarbeta med kommunerna vid Kustbanan och förbättra kommunikationerna och underlätta pendlandet.

En tröskel är säkert fortfarande de höga priserna på det som byggs i närheten av Östra hamnen. Men oöverkomligt är problemet kanske ändå inte.

Med bofast befolkning ökar möjligheterna att hålla fast vid bra dagligservice på båda sidor om järnvägen.

Yrsa Grüne-Luoma

Mer läsning