Fem frågor till Christoffer Holm

Nyckelfigurer. Christoffer Holm har haft hjälp av regissör Ville Sandqvist för att skapa ett manus där Matti Raita kan gestalta president Koivisto. Bild: KSF arkiv/Niklas Tallqvist

Det är historikern, frilansskribenten och HT medarbetaren Christoffer Holm som skrivit manuset till pjäsen. HT frågade hur en sådan process går till.

Pjäsen omfattar många viktiga politiska milstolpar i vår samtidshistoria. Hur sovrade du i materialet?

– Allt började med att skissa på en struktur. Vad skulle vi berätta om president Mauno Koivisto, hur och om vilken period? Idéerna var många, men ganska snabbt fastnade vi för att berätta om hela hans liv, ganska så kronologiskt, och koppla det till vad som hände nationellt, internationellt och lokalt i Täkter under hans liv och värv.

Mycket har jag hämtat direkt från Koivistos egna memoarer och olika biografier om honom. En hel del fakta, anekdoter och vardagshistorier har också hämtats från tidningar, videoklipp, tal och annat från hans verksamma tid som politiker och president. Därtill har jag och några andra i teamet intervjuat tiotals ortsbor i Täkter.

Hur svårt var det att blanda det nationella och internationella med det lokala?

– Eftersom Mauno var den person han var så är var det inte så svårt. Såsom han själv sade så funderade han på nationella och internationella frågor i Täkter, och på lokala frågor om Täkter i Helsingfors.

Tack vare det kan vi också berätta historien om den vanliga människan bakom politikern, och visa hur viktigt Täkter var för presidenten. Där var han dessutom i första hand en granne och vän, en vanlig människa som funderade på när vägen skulle breddas, hur skörden artade sig och vad som hände i lokalpolitiken.

Vilka utmaningar innebär det som manusförfattare när man skriver något som skall framföras på scen?

– I det här projektet hade jag en stor fördel i att regissören Ville Sandqvist stod för dramatiseringen. Han kunde välja ut de bästa bitarna från mitt manus, och visste snabbt vad som fungerade och inte fungerade. Mycket handlar om samarbete med hela teamet, och till slut är det ju skådespelarna som gör det stora jobbet.

Kände du igen ditt manus när du såg det på scen?

– Vad jag förstått så ska den som skrivit grundmanus inte känna igen så mycket det då det till slut blir verklighet på scen. Men visst finns det många bitar som jag känner igen. Som debuterande manusförfattare är det en fantastisk känsla att både se och höra sådant som man skrivit sedan ordagrant spelas upp på scen. Vissa scener har tillkommit och andra har förändrats under processen och dramatiseringen av regissören. Sedan är det förstås en så mycket större upplevelse när allt spelas upp än då det bara är text på ett papper.

Hur känns det att pjäsen rönt så stor uppmärksamhet som den gjort?

– Först och främst känns det bra eftersom målet med pjäsen är att berätta om en människas liv. Det är en stor utmaning, men också en ära att få hedra president Koivisto på det viset. Att familjen, Tellervo och Assi, redan tidigt under processen var positiva till projektet kändes redan då bra. Då de besökte premiären, och deras deltagande och reaktioner till och med delgavs i nationell kvällspress, trodde jag inte att det var sant. Att även president Martti Ahtisaari liksom flera tidigare ministrar och kollegor besökt våra föreställningar är en stor ära. Det är givetvis en härlig känsla, och så här mycket uppmärksamhet tror jag inte att vi någonsin hade hoppats på.

Mer läsning