Ett Ruhr i miniatyr

Stål, rost, skorstenar och en stor ugn som en gång i tiden vräkte ur sig svart rök mot himlen. Hur fascinerande kan det egentligen vara? Tydligen så fascinerande att ett nedlagt stålverk kan bli en av huvudsevärdheterna i en av Europas mest tätbefolkade regioner.

För två månader sedan stod jag vid foten av masugn 5 vid det nedlagda stålverket Meidericher Eisenhütte i Duisburg. Den 70 meter höga konstruktionen tornade upp sig i mörkret framför mig, och även om jag skulle vara en objektiv forskare som var där för att observera, jämföra och analysera, blev jag imponerad och slagen av en konstig blandning av förundran och nostalgi. En gång i tiden jobbade hundratals människor här varje dag. Ståltillverkningen spred ljus och ljud över området. Nu var det tyst och mörkt.

Då jag besökte stålverket på nytt följande dag var jag fortfarande imponerad, men nu såg jag en helt annan värld. Stålverket i Meiderich lades ner år 1985 och var precis som tiotals andra stålverk och gruvor i regionen rivningshotat efter nedläggningar under kol- och stålkriserna efter andra världskriget. Hundratals konstruktioner skulle också rivas, men för Meidericher Eisenhütte väntade ett annat öde.

I dag utgör det centrum i landskapsparken Duisburg-Nord, ett 200 hektar stort område som för samman nedlagd industri, kultur, sport, aktiviteter och en natur som sakta men säkert återtar det utrymme som stålverket en gång lade beslag på. Helheten är imponerande, och nyanvändningen av något som lika väl kan betraktas som fult, onödigt och negativt är otroligt fascinerande.

Duisburg ligger i de västligaste delarna av det urbana, ekonomiska och fortsättningsvis kraftigt industrialiserade Ruhr-området i västra Mellantyskland. Parallellerna till Hangö är givetvis fjärran, men faktum är att stålverket i Meiderich är ganska jämförbart med nedlagda Koverhar. Stålverken hade en liknande uppbyggnad, och stängdes båda överraskande efter en omfattande modernisering.

Men då Koverhar revs fick Meidericher Eisenhütte stå kvar. Hangö kunde ha gått samma väg. Vi skulle ha kunnat skapa ett minnesmärke över finländsk industrihistoria, vilket en regional förening även föreslog. Stålverket kunde ha blivit en sevärdhet, en aktivitetspark, ett evenemangscentrum och till och med en utsiktsplattform med vyer över Finska viken.

Att fundera på alternativ som inte längre är möjliga tjänar givetvis inget till, och vad som skulle ha varit bäst är förstås omöjligt att veta. Men för mig som studerar vad en nedläggning och rivning av en konkret och symboliskt viktig industri betyder är det relevant. Koverhar kunde ha blivit som Meiderich, ett Ruhr i miniatyr.

Christoffer Holm

Mer läsning