Ett år är en kort tid

För ett år sedan på Forneldarnas natt flyttade jag och min fru till Hangö. Efter en något stressig dag lyckades vi få in alla möbler i lägenheten strax före det var dags för fyrverkerishow på Plagen. Vi skyndade ner till stranden och hann precis i tid för showen.

Stämningen var speciell, helt som den brukar. Både jag och min fru hade besökt Hangö otaliga gånger före det här, men det här var första gången vi firade Forneldarnas natt som Hangöbor. Och när alla på stranden tog fram sina lampor och telefoner för att lysa upp stranden kändes kvällen som en liten festival.

Motsvarande evenemang är svåra att hitta utanför Hangö, och det är Hangöborna vi har att tacka för det här. Hangöborna ställer upp när det behövs, vilket märks väldigt tydligt när det ordnas evenemang i staden.

I en nyårsintervju till tidningen Etelä-Uusimaa efterlyste stadsdirektör Denis Strandell en "Hangö-anda" där alla Hangöbor gemensamt skulle jobba för stadens bästa. Han lät antyda att det finns personer som gnäller och motverkar stadens projekt i stället för att blicka framåt, och hoppades föra Hangöborna samman.

Som jag ser det ställer Hangöborna redan upp för varandra och hjälper till när det behövs. Måhända inte när det gäller kommunala processer, men skulle läget vara sådant skulle Hangö vara unikt i världen.

Hangöborna har också stenkoll på det som händer i sin stad. Visst, en del av informationen som sprids är rykten utan grund, och det har vi under det gångna året fått ta del av alltför många gånger för att det ska vara okej. Det här gäller speciellt på sociala medier, där källkritiken tyvärr ofta lyser med sin frånvaro.

Det enskilda fallet som sticker ut mest här är Tullstrandens naturvårdsplan, där ungefär 90 procent av all "fakta" som cirkulerade i själva verket var rykten. När debatten gick som hetast nåddes redaktionen av ryktet att Forststyrelsen skulle asfaltera en räddningsväg längs stranden till lotsstationen. Varifrån det här ryktet härstammade vet jag fortfarande inte.

Före jag flyttade till Hangö hade jag smått ironiskt fått förklarat för mig att man inte är en Hangöbo ifall man inte är det i tredje generationen. Dessutom måste man äga en båt, och jag hade hört att Hangöbor har en stor kärlek för sin hemort samtidigt som de kan vara lite gnälliga.

Det här med gnälliga skriver jag inte alls under, och det här med tredje generationen hoppas jag verkligen att ingen tar på allvar. Som en utflyttningskommun skulle det innebära att Hangöborna är utrotningshotade.

Nej, jag upplever Hangöborna som stolta individer som värnar om sin hemort. De Hangöborna jag mött är vänliga och inkluderande – samt ärliga, både när det gäller ris och ros. De allra flesta blickar också hellre framåt än bakåt, och det finns en stor vilja att utveckla Hangö som helhet. De flesta ser på helheten, inte bara på den egna täppan.

Det här gör Hangö till en unik ort med stort potential. Det är med vemod som jag efter ett år på Hangötidningen flyttar från orten, igen på Forneldarnas natt. Men jag hoppas att livet igen för mig till Hangö. Och om inte annat är det en självklarhet att jag liksom otaliga andra kommer att besöka udden så ofta jag kan.

Harald Grönstrand Redigerare

Mer läsning